Vad händer med Astrid??

ALLA föräldrar vet att barn är olika och inte ska jämföras med varandra, men ALLA gör det ändå. När vi fick Miriam var vi ovana förstagångsföräldrar som inte visste något om barns utveckling eller de olika faserna. Miriam var lugn och stilla och gjorde inte mycket väsen av sig. Hennes tidigare miljö hade gjort henne till en självständig liten tjej som var van att ”klara sig själv” och hon var inte i behov av närhet. Med tiden växte det fram en mycket kärleksfull tjej med stor aptit på livet och idag är hon otroligt glad, varm och empatisk. Jag skulle inte säga att hon är så lugn längre men jag älskar busiga barn (inom rimliga gränser) och tycker att det tyder på trygghet att våga visa känslor.

Sen kom Astrid som har en helt annan historia där hon alltid fått mycket uppmärksamhet, närhet och trygghet. När hon flyttade in hos oss (imorgon är det ett år sedan) så knöt hon an väldigt snabbt och visade tidigt att hon var med på noterna att byta trygghets- och anknytningspersoner. Med tiden så har hon tagit för sig mer och mer men ändå alltid varit väldig ”pappig” och vill gärna bli buren, sitta i knä och kramas. Hon tycker om att vara nära och de första månaderna bodde hon i bärselen tryckt mot mitt bröst.

Nu är Astrid drygt ett och ett halvt år och har gått på förskola sedan i våras. Det har också format henne och en av pedagogerna sa senast igår att hon är väldigt framåt och aktiv. Man måste dock alltid ha ett öga på henne för ”det händer alltid något runt Astrid”! 😂

Miriam har aldrig varit varit ett barn som behöver ständig tillsyn. Hon öppnade aldrig lådor eller rev ner saker från hyllor. Astrid å andra sidan är helt vild!

Om jag böjer mig ner för att plocka upp något hon vält ner så passar hon på att riva ner något större bakom min rygg. Hennes nya påhitt är att ta av sin blöja och snabbt kissa eller bajsa på golvet. Tydligen händer detta även på förskolan. Vi tolkade det som att det var dags för pottan och igår satte hon sig där självmant och kissade.

Vi älskar att gå ut på restaurang och tog med Miriam ut redan första veckan hon bodde hos oss för att vänja henne vid nya miljöer och intryck. Vi gjorde samma med Astrid men har fått två lite olika resultat. Än idag kan Miriam sitta stilla i timmar och måla eller pyssla i sin iPad vilket hon började med tidigt. Hon är väldigt kreativ och metodiskt lagd. Astrid är den som springer runt och vill bli jagad, både av oss och främlingar. Hur gärna jag vill kan jag inte låta bli att skratta åt hur busig hon är för det lyser om henne, både av glädje men också av jäkelskap.

Båda våra döttrar är helt otroliga som har klarat av den här resan med att växa upp i en ny miljö och anpassa sig till ett liv med oss. Jag älskar dem så innerligt att ord inte räcker till. Under tiden jag har skrivit det här inlägget 06.10 på morgonen har Astrid stökat runt här hemma. Hon har ätit en vaniljpudding, en ask blåbär, en banan och druckit en flaska välling samt vält ner allt på golvet fem gånger. Miriam ligger stila och sover och kommer inte vakna förrän vi väcker henne och säger att vi ska till förskolan. Livet som pappa är underbart ❤️