ANNONS

Det är nu 9 år sedan jag trodde jag skulle bli mördad på landet!!

/

Som ni alla vet nu så spökar det här på gården. Den har ju funnits i familjen sedan 1598 så en och annan har ju dött genom åren och vissa har säkert inte fått leva ett långt och lyckligt liv. Sommaren 2012 hade jag inget jobb så jag hängde mycket hos mamma och pappa. Just den 14 juli var de nere på Öland för att spela golf på Victoriadagen med tillhörande festligheter på kvällen. Jag var alltså ensam på gården och satt och tittade på firandet på teve när jag plötsligt hör ljud i gruset utanför och ser billyktor i mörkret. Först tänkte jag att jag bara inbillade mig, men sen blev jag nyfiken. Nyfikenheten övergick dock snabbt i rädsla, för det borde inte vara någon som kommer så sent och vem skulle ha ärenden till mig mitt ute i skogen.

Bilen parkerade vid stenmuren med lyktorna på och jag ser en gestalt sitta inne i förarsätet men som inte kliver ur. Jag smyger ner för trappan och undviker alla fönster för att personen inte ska veta vart i huset jag befinner mig. När jag kommer ner i köket är bildörren öppen men jag ser ingen. Nu har jag puls runt 200 skulle jag tro och övervägde att gå ner i källaren för att gömma mig, men tar mot till mig och hittar en spade i källartrappan som jag tar med mig och smyger ut.Jag öppnar ytterdörren så tyst jag kan och lyssnar ut i mörkret. Bilen jag ser mitt emot mig ser lite bekant ut, men jag ser inte registreringsskylten för jag blir bländad av lyktorna. Då hör jag en röst som mumlar bakom husknuten. Jag smyger så tyst jag kan och ser ryggen på en man som är lite längre än jag. Jag gömmer mig bakom ett träd och tycker att även mannen ser lite bekant ut.

Precis innan jag ska göra ett utfall med spaden vänder sig mannen om mot mig och då ser jag att det är min morfar.

Tydligen hade mamma missat att berätta att jag skulle vara kvar på gården så han åkte snällt dit för att kolla till allt och se om det behövde vattnas. Man kan ju tycka att han borde förstå att jag var där när teven stod på i teverummet på övervåningen, men tydligen så hade han missat det och gått runt på baksidan för att hämta vattenslangen. Det här höll på att ge mig en hjärtinfarkt och om jag hade laddat på med ett urskrik (som tanken var) hade det även kunnat kosta honom livet med tanke på hans ålder. Efter den här lilla incidenten var jag inte ensam på gården på länge, inte förrän sommaren 2018 när jag och Miriam var här själva några dagar när Johan var på jobbresa. Då kom inga oinbjudna gäster och jag har tack och lov aldrig behövt jaga någon med spaden igen.

4

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

© Bonnier Magazines & Brands AB, 105 44 StockholmTelefon: 08-736 53 00