ANNONS

Vad är viktigast för ett barn – arv eller miljö?

/

Ända sedan jag var liten har jag matats med märkliga frågor om mina biologiska föräldrar. Tyvärr har många refererat till dem som mina ”riktiga” föräldrar men det avfärdar jag som okunskap, hur skulle någon som inte haft något med mitt liv att göra kunna klassas som en ”riktig” förälder? Hur som helst, de frågor jag har fått har ofta handlat om det här med biologiskt arv och vad jag tror eller vet att jag bär med mig från dess okända människor. Jag har ju aldrig kunnat svara helt säkert för vi pratar ju om två människor jag knappt vet namnet på, än mindre sett på bild. Men självklart har detta fått mig att fundera på hur de ser ut, hur de är som människor och vilka som är deras starkaste egenskaper. Är det kanske något jag fått med mig? Men sen har jag alltid kommit på att jag är otroligt lik min pappa i nästan allt. Vi är lika:

  • envisa
  • tävlingsinriktade
  • familjekära
  • strategiskt lagda
  • stora konsumenter (av onödiga prylar)

Listan skulle kunna göras hur lång som helst och jag vet att behöver jag ett gott råd i affärer eller relationer är det alltid pappa jag vänder mig till. Han är en stor förebild och stöttepelare.

Men nu var inte detta ett hyllningsinlägg till honom utan mer tankar kring det här med arv och biologi. Jag har suttit och läst en hel del forskning på temat för att också kunna känna mig trygg inför Miriams kommande frågor och funderingar. Bland annat har jag läst om behaviorismen, en psykologisk inriktning som uppstod i början av 1900-talet lanserad av amerikanen John Broadus Watson. Det är ett psykologiskt perspektiv som studerat beteendet där miljön (och inte arvet) sätts i fokus. Genom att studera gruppen adoptivbarn kan man sortera ut faktorer som handlar om före födseln respektive efter födseln, det vill säga arv eller miljö. 

Resultatet av ny forskning visar att barn är väldigt anpassningsbara och att de har en unik förmåga att utvecklas i harmoni med sin omgivning. Det skulle betyda att jag inte har speciellt många likheter med mina biologiska föräldrar och att vi med åren glidit längre och längre ifrån varandra i takt med att jag istället vuxit samman med mamma och pappa. Man har också kunnat påvisa att yngre barn som byter miljö har än lättare att ”växa in” i sin nya familj och att tidigare beteenden och personlighetsdrag bleknar snabbare.

När det kommer till utbildning och karriär så avgör också miljön (före arv) och utbildningsnivån hos barnets nya föräldrar är central för barnens inlärning. Forskarna har också tittat på vilken roll utbildningsnivån spelar för barnets hälsa och livslängd. Då visar det sig att det är de biologiska föräldrarnas arv som styr livslängden medan ju mer välutbildade de nya föräldrarna är desto större chans att det adopterade barnet får en god pedagogisk hälsa. Självklart kan det finnas ärftliga sjukdomar som barn kan bära på som ett arv, men här syftar man till den allmänna hälsan.

Jag har alltid trott mycket mer på miljö än arv och det ju såklart vara för att jag VILL tro på att det är mamma och pappa tillsammans med deras livsval som bidragit och påverkat mig till den jag är idag. På samma sätt vill jag tro att det är Johan och jag som kommer bidra till den trygga och starka tjej som Miriam förhoppningsvis kommer växa upp och bli. Efter att ha läsa spaltmeter av forskning och teorier känner jag mig iallafall tillräckligt trygg i två saker:

  1. Det kommer gå riktigt bra för Miriam i livet så länge hon fortsätter vara snäll, glad och nyfiken på sin omgivning.
  2. Vare sig Johan och jag är hennes biologiska pappor men vi är sannerligen hennes ”riktiga” föräldrar – det kan ingenting ta ifrån oss!

Vad tror ni om det här med arv och miljö? Vilket styr ett barns utveckling – kommentera gärna!

DSC03299

32

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

Följ oss på Instagram!

@pappapappadotter
© Bonnier Magazines & Brands AB, 105 44 StockholmTelefon: 08-736 53 00