Att växa upp som adopterad i en småstad!!

Ibland hör ni som läser bloggen av er och vill önska ämnen jag ska skriva och detta inlägg är just ett sådant. Min adoption är ett ämne som verkligen berör och jag har fler gånger den senaste veckan blivit kontaktat angående just detta. Först och främst vill jag förtydliga att man får prata med mig om det. Jag vet att många av er tolkat inlägget ”frågor jag som adopterad inte vill ha” som att det är absolut förbjudet att prata med mig om det, men riktigt så illa är det inte. Jag är ju stolt över min bakgrund och uppväxt, men vill att alla frågor ska vara av mer ”korrekt” karaktär.

Hur som helst idag ska vi prata om hur det vara att växa upp som adopterad och vi kan även klämma till med hur det var att växa ut på en extremt liten ort. Jag har flyttat runt en del i barndomen i takt med att pappa bytt jobb. Min resa som började i Colombia fortsatte till Luleå och sen vidare mot Kumla, Mjölby och sen Mantorp. I Mantorp stannade vi mellan åren 1990-1997 och jag gick mina första år i skolan där. För er som inte känner till Mantorp så är det en liten ort med några tusen invånare som ligger i Östergötland mellan Mjölby och Linköping. Inte många kända namn har sitt ursprung här men jag gick faktiskt i skolan tillsammans med den nygifta prinsessan av Malaysia, Louise Johansson.Hur som helst, i Mantorp fick jag mina första vänner och trivdes mycket bra. Några av dem har jag fortfarande kontakt med via sociala medier. När jag växte upp så pratade jag gärna om att jag var adopterad och det var inga konstigheter. Mina kompisar tyckte att mina (mer eller mindre sanna) historier var spännande. Jag har tidigare skrivit ett inlägg om just dessa som ni kan läsa om ni bläddrar tillbaka till mars i år. Mina

kompisar var väldigt snälla mot mig och jag skulle nog till och med säga att jag var ganska omtyckt som kamrat. Att jag hade ett lite annat utseende än de andra i klassen var sällan något som någon reflekterade över.

Sommaren 1997 flyttade vi igen och då tre mil till Motala som är en något större stad med iallafall omkring 40 000 invånare. Här avslutade jag mina skolår och bodde kvar till 2009 när jag styrde mot Stockholm. Tiden i Motala var väldigt omväxlande. Jag trivdes väldigt bra när jag väl lyckades komma in i min nya klass och även här var alla snälla mot mig. Jag tror att jag ganska tidigt berättade för de flesta att jag var adopterad men det var inget någon fäste någon större vikt vid. På den här tiden hette jag också Jernberg i efternamn vilket inte är fullt lika iögonfallande som Valencia.

Om jag ska sammanfatta mina känslor och upplevelser så har jag inte haft någon kämpig uppväxt ur det avseendet att jag är adopterad. Mina föräldrar har berättat för mig om hur allt ligger till och visat att våra band är lika starka som om vi delat blod och genetik. Att bilda en familj utan biologiska band är idag ganska vanligt och jag känner mig stark i min tro på att en familj kan komma i så många olika konstellationer och att ingenting är bättre än något annat. Allt handlar om vad vi gör med våra relationer och hur vi visar varandra kärlek och respekt. Vem som helst har rätten att kalla sig familj och ingen kan ta det ifrån oss!