13 mars – Nej jag lider inte av någon ätstörning!!

Varje vecka får jag kommentarer och privata meddelanden från er i mina sociala medier om att jag verkar leva ett så hälsosamt liv att ni får dåligt samvete över era egna liv. Det verkar till och med vara till den grad att jag provocerar er med min livstil och det här tänkte jag att vi skulle kika lite närmare på.

Först vill jag börja med att skriva att vi inte ska jämföra oss med varandra rakt av. Mina styrkor och svagheter är bara mina och ni kanske bollar med helt andra utmaningar i vardagen. Det som är lätt för mig kan vara svårt för dig och tvärtom. Livet är inte heller en tävling utan en gåva som vi måste förvalta så som passar oss bäst.

Om vi fokuserar på det ni verkar reagera mest på, min träning. Jag förstår att alla inte har tid att träna så mycket och ofta som jag. Sen gör det kanske inte saken sämre att jag älskar min löpning otroligt mycket och inte ens ser det som fysisk träning utan verkligen bara som ett rent nöje. I löpningen hittar jag glädje, kraft och energi som jag sen tar med mig och använder när jag stöter på mina personliga utmaningar. Lägg därtill alla andra pass, vare sig det är på gymmet med Wille eller om det är yoga hemma i garderoben. För mig är löpningen en livstil och skulle jag inte kunna springa på några dagar (som nu när Johan var borta) känns mitt liv inte komplett.Många verkar tro att jag bara vill hålla mig i form och gå ner i vikt men ni kunde inta ha mer fel. Att jag är smalare nu än för ett år sedan beror bara på att jag satsar hårdare och tar löpningen på större allvar. För att kunna springa snabbare än jag gör nu måste jag vara så lätt som möjligt utan att tappa viktiga muskler.

Jag får ofta höra att jag är; tunn, mager, anorektisk m.m, men så ser inte jag på saken. Dessutom är det helt sjukt att det skulle vara okej att kommentera min kropp bara för att jag ligger på ett lägre BMI. Ingen går väl fram med liknande kommentarer till någon som är av modell större?

Ni som läst ända hit, fundera lite på varför ni ens bryr er om hur jag (eller andra) ser ut. Är det egentligen er ensak? Troligen är det inte det och även om ni bara kommenterar av omtanke så är det faktiskt så att jag inte bett om den heller. Jag mår bättre än någonsin och är inte intresserad av att svara på frågor kring mina matvanor eller min träning för att försvara mig. Men jag ska också ärligt berätta att jag har en historia med krånglig relation till mat. Jag har precis som många andra unga tidigare brottats med osunda kroppsideal. Men det är också min ensak och inget jag vill prata om med vem som helst. Jag kan dock göra ett undantag för alla er som löser den här personliga serien om ni vill. Kommentera gärna om ni skulle vara intresserade av ett personligt inlägg om mina år med en ständig kamp på den, enligt mig, perfekta kroppen.