ANNONS

Ett omtumlande år för oss!

/

Just nu sitter jag på planet som ska ta oss till Gran Canaria och vår första resa som familj. Ombord finns det inte mycket att göra så jag började kika i men telefon när vår lilla tjej sov middag. Jag insåg då att det den här veckan är exakt ett år sedan Johan och jag tog tåget ner till Malmö för att göra en utredning av oss som familjehemsföräldrar. Varför Skåne tänker ni säkert och det ska jag berätta.

Det hela började när Johans föräldrar blev jourhem till en liten pojke förra året. Vi blev alla väldigt förtjusta i den lille pågen (som skåningarna säger) och vi beslöt oss för att ansöka om att bli hans familjehem när det beslutades att han skulle bli omplacerad. Utredningen och intervjuerna gick bra och vi blev godkända och kvar återstod en lång väntan. Sådana här beslut fattas på olika nivåer men i det här fallet var det socialtjänsten i den kommunen som var ytterst ansvarig för pojkens framtid. Där kom man senare fram till att ett hem i Stockholm skulle försvåra umgänget med det biologiska nätverket så därför fick vi avslag trots att vi var godkända.

Självklart blev vi både ledsna och besvikna men allt har en mening sägs det så vi valde att blicka framåt. Några dagar innan jul kontaktade jag därför socialtjänsten i Stockholm för att presentera oss som familjehem här hemma istället.

Det började med ett mejl den 22 december och den 23:e, dagen efter, hade jag vårt första samtal med den kvinna som senare kom att godkänna oss även i Stockholm. Väl hemma efter julfiranden så åkte vi till deras kontor i Slakthusområdet och presenterade oss tillsammans med den utredning som tidigare gjorts i Skåne. En månad senare påbörjade vi en utbildning i att bilda familjehem. När den avslutats med en paneldebatt, där vi båda hade med våra mammor, blev vi klara för matchning och ännu en oviss väntan påbörjades.

En dag i början på maj när jag satt på Arlanda med Daisy Beauty på väg mot en pressresa fick jag ett samtal från en av våra kontaktpersoner som berättade att de hade en liten flicka som behövde ett hem att växa upp i. Jag fick en kort beskrivning av läget och några dagar på mig att prata med Johan för att sedan återkoppla med hur vi ville göra. Med tårar i ögonen småjoggade jag mot gaten samtidigt som jag snabbt ringde upp honom och berättade om samtalet.

Fyra dagar senare när jag kom hem hade jag redan mejlat min kontakt och sagt att vi gärna ville gå vidare mot nästa steg i processen som var en specifik utredning mot just den lilla flickan för att se så vi var lämpliga för att få hem henne till oss. Det visade sig att vi passade perfekt och dagen innan midsommar fick vi träffa henne för första gången. Veckan efter påbörjade vi två veckors invänjning med jourhemmet och torsdagen den 5 juli flyttade hon in.

När jag nu har tittat igenom alla bilder jag tagit sedan i somras har jag fått torka både en och två tårar. Jag är så otroligt förälskad i vår lilla tjej och hon har förändrat våra liv totalt. Till alla som går i tankarna att skaffa barn kan jag bara säga att det är ett beslut jag aldrig ångrat, inte ens på nätterna 03.00 när hon vaknar och ska ha välling eller busa. Livet med barn är något extra och det bästa jag någonsin upplevt.

53

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

Följ oss på Instagram!

@pappapappadotter
© Bonnier Magazines & Brands AB, 105 44 StockholmTelefon: 08-736 53 00