ANNONS

Somnade under röntgen + intervju !!

/

Idag var det alltså dags för min magnetröntgen och den kunde inte komma mer lägligt. Igår fick jag ett nytt smärtanfall efter en veckas lugn och ro med ryggen. Men igår vid lunch högg det återigen till och smärtan var tillbaka trots att jag nu äter starka smärtstillande. I och med att Johan inte har körkort så kan jag aldrig få skjuts så jag fick snällt köra till sjukhuset själv, men jag fick sällskap av familjen som passade på att sträcka på benen i en närliggande lekpark.

982FD019-0FB5-433E-A7A5-BEFEA987C03D

Väl inne på röntgen så var det väldigt öde. Jag hade fått en kvällstid (även denna gång) vilket var skönt nu när man ska hålla avstånd till allt som rör sig vilket faktiskt kan vara svårt i Stockholm där vi är ganska många på precis alla ställen som finns.

När jag fått av mig jacka och skor fick jag lägga mig på britsen och sen åkte jag in i det lilla röret och jag började direkt slappna av, detta trots de höga ljuden. Men i lurarna vaggades jag in i dimmorna till Lugna Favoriter och blev riktigt besviken när sjuksköterskan sa att allt var klart efter tio minuter. ”Kan inte en trött pappa få vila någon gång” muttrade jag och linkade ut till bilen igen.

Nu återstår det en veckas väntan innan jag ska tillbaka till min läkare för att gå igenom svaren. Jag vet inte vad jag hoppas på, eller jo att bli av med smärtan för nu börjar detta bli riktigt jobbigt.

FE622DB1-38B1-44C4-BAF4-ED14A939EC57
EFCFA38F-4189-4A44-9720-C58420C88650
En sak som var väldigt roligt var att äntligen få se och läsa den intervju jag gjorde förra månaden för MVT och Corren. Jag gjorde en videointervju med Lina Gillman som är frilansande journalist och det gick bra och hon ingav både förtroende och lugn. >>Vill ni läsa, klicka här!<<

”Artikeln är publicerad av Motala & Vadstena Tidning. Som har en räckvidd på cirka 48 000 läsare i veckan”.

0

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

Vad är viktigast för ett barn – arv eller miljö?

/

Ända sedan jag var liten har jag matats med märkliga frågor om mina biologiska föräldrar. Tyvärr har många refererat till dem som mina ”riktiga” föräldrar men det avfärdar jag som okunskap, hur skulle någon som inte haft något med mitt liv att göra kunna klassas som en ”riktig” förälder? Hur som helst, de frågor jag har fått har ofta handlat om det här med biologiskt arv och vad jag tror eller vet att jag bär med mig från dess okända människor. Jag har ju aldrig kunnat svara helt säkert för vi pratar ju om två människor jag knappt vet namnet på, än mindre sett på bild. Men självklart har detta fått mig att fundera på hur de ser ut, hur de är som människor och vilka som är deras starkaste egenskaper. Är det kanske något jag fått med mig? Men sen har jag alltid kommit på att jag är otroligt lik min pappa i nästan allt. Vi är lika:

  • envisa
  • tävlingsinriktade
  • familjekära
  • strategiskt lagda
  • stora konsumenter (av onödiga prylar)

Listan skulle kunna göras hur lång som helst och jag vet att behöver jag ett gott råd i affärer eller relationer är det alltid pappa jag vänder mig till. Han är en stor förebild och stöttepelare.

Men nu var inte detta ett hyllningsinlägg till honom utan mer tankar kring det här med arv och biologi. Jag har suttit och läst en hel del forskning på temat för att också kunna känna mig trygg inför Miriams kommande frågor och funderingar. Bland annat har jag läst om behaviorismen, en psykologisk inriktning som uppstod i början av 1900-talet lanserad av amerikanen John Broadus Watson. Det är ett psykologiskt perspektiv som studerat beteendet där miljön (och inte arvet) sätts i fokus. Genom att studera gruppen adoptivbarn kan man sortera ut faktorer som handlar om före födseln respektive efter födseln, det vill säga arv eller miljö. 

Resultatet av ny forskning visar att barn är väldigt anpassningsbara och att de har en unik förmåga att utvecklas i harmoni med sin omgivning. Det skulle betyda att jag inte har speciellt många likheter med mina biologiska föräldrar och att vi med åren glidit längre och längre ifrån varandra i takt med att jag istället vuxit samman med mamma och pappa. Man har också kunnat påvisa att yngre barn som byter miljö har än lättare att ”växa in” i sin nya familj och att tidigare beteenden och personlighetsdrag bleknar snabbare.

När det kommer till utbildning och karriär så avgör också miljön (före arv) och utbildningsnivån hos barnets nya föräldrar är central för barnens inlärning. Forskarna har också tittat på vilken roll utbildningsnivån spelar för barnets hälsa och livslängd. Då visar det sig att det är de biologiska föräldrarnas arv som styr livslängden medan ju mer välutbildade de nya föräldrarna är desto större chans att det adopterade barnet får en god pedagogisk hälsa. Självklart kan det finnas ärftliga sjukdomar som barn kan bära på som ett arv, men här syftar man till den allmänna hälsan.

Jag har alltid trott mycket mer på miljö än arv och det ju såklart vara för att jag VILL tro på att det är mamma och pappa tillsammans med deras livsval som bidragit och påverkat mig till den jag är idag. På samma sätt vill jag tro att det är Johan och jag som kommer bidra till den trygga och starka tjej som Miriam förhoppningsvis kommer växa upp och bli. Efter att ha läsa spaltmeter av forskning och teorier känner jag mig iallafall tillräckligt trygg i två saker:

  1. Det kommer gå riktigt bra för Miriam i livet så länge hon fortsätter vara snäll, glad och nyfiken på sin omgivning.
  2. Vare sig Johan och jag är hennes biologiska pappor men vi är sannerligen hennes ”riktiga” föräldrar – det kan ingenting ta ifrån oss!

Vad tror ni om det här med arv och miljö? Vilket styr ett barns utveckling – kommentera gärna!

DSC03299

31

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

Någon har krockat vår bil!!

/

Idag var vi i Bromma och handlade och hade parkerat bilen utanför City Gross/Leos Lekland på deras stora parkering. När vi kom ut med kassarna och skulle packa in allt i bilen upptäckte jag att någon hade orsakat en mindre skada på höger framdörr där passageraren sitter. I och med att det inte satt någon lapp på rutan så var det en klassisk ”hit´n run” och det är det värsta som finns. Det har faktiskt aldrig hänt mig tidigare men någon gång ska väl vara den första. Det som händer nu är att jag måste lägga tid på att kontakta mitt försäkringsbolag och polisen för att få till en anmälan för att kanske få ner självrisken. Så otroligt orättvist.

Men handen på hjärtat nu, hur många av er hade stannat och skrivit upp era nummer och satt fast på den andra bilens ruta för att ta ansvar för det som hänt? Jag gissar att det är långt ifrån alla.

Hur som helst så är ju ingen större skada skedd och framför allt har ingen kommit till skada. Nu är de ju bara en skråma som jag till och med hade kunnat låta bli men pedant som jag är så vill jag ha en bil helt utan skråmor. Har detta hänt er någon gång?

Update: Jag har nu anmält både till försäkringsbolaget och polisen. Jag fick även fylla i om det fanns något vittne till skadan och fyllde i Johan med hans nummer. När han fick sms från försäkringsbolaget fick han panik och trodde att den som orsakat skadan hade fått dåligt samvete och anmält sig själv och på något sätt angivit honom som ägare av bilen. Jag lät honom tro det och spann vidare och sa att det kanske är för att han blivit igenkänd på platsen och att han nu kanske kommer bli kallad som vittne (eller misstänkt) vid en eventuell rättegång. Nu är han superstressad men ändå spänd på vad som ska hända. Kul va?

22

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

© Bonnier Magazines & Brands AB, 105 44 StockholmTelefon: 08-736 53 00